Vakna, du lever!

Nu ska du vakna till liv, din lilla decemberräv. Nog med vila, det är vår och allt det där.

Jag är en liten myra, och aldrig förr har känslan av att vara en liten myra varit så stor. Obefintlig ligger inte långt bort från hur jag känner mig. Uppifrån, bakifrån och från alla håll jagas vi. Av tid, av sjukdom, av överraskningar. Det är det som är livet. Upp, ner, fram och tillbaka. Nytt. Den som inte gillar förändringar kan ha svårt att hålla sig kvar på tåget. I alla fall svårt att inte bli åksjuk. Jag tillhör den sorten som måste stanna upp på varje liten station, kolla läget lite. Kanske till och med öppna en dörr och hoppa ut på perrongen en stund. Hämta lite luft, och sen hoppa på tåget igen. Se vart man hamnar. Ibland är det ganska långt till nästa station. Man åker genom grönskande landskap, dalar och vackert vackert vackert! Då är det nästan som att man glömmer bort var man är, att man sitter på ett tåg. Sen kommer man på det och då är dags att stanna igen.

Men när man sitter där på sitt tåg och för en stund har lyckats med att vara lyckligt ovetandes om att man just sitter på ett tåg, så slår blixten ner. BANG, säger den, och pekar på någon lite på måfå. BANG, du är död. Ingen var beredd, det var så oväntat. Det passade inte in i bilden. Ändå är det så det är, det är inget konstigt med blixtar.

Det är inget konstigt ens med blixtar som slår ner och någon dras bort när den som mest vill vara där. När andra människor som mest vill ha en där.

Det konstiga är livet.

/S