Jag är en pensionär.

Just varit ute en en och en halv timmes promenad. Samma runda som igår. Sommaren har kommit tillbaka, ett sista ryck innan hösten, och det är nu man uppskattar den som mest. Just för dess oförväntade, plötsliga éntre. Som ett litet extranummer. Promenaden började med lite tät lövskog, bredvid klipptes gräset av kommunens parkarbetare. Doft av nyklippt gräs. Sedan igenom ett gammalt bostadsområde från sextiotalet. Jag gissar att det är OKEJ att bo här nu, med sina upputsade fasader och gemensamma uteplatser med trämöbler finns inte längre stämpeln av smuts och pack och pinsamhet som fanns när jag var liten. Vidare ner till havet, först längs en slingrande stig över en maskrostäckt äng, sedan en asfaltslagd strandpromenad. Genom en skogsdunge, förbi en kyrkogård fylld av tuberkolosdrabbade barn, sedan de nybyggda husen i gammal stil vid kustsanatoriet. Sedan öppet hav, anar danmarksfärjan som en grå silhuett, salt vind, vidare upp för hästahagaberget. Vildvuxet med björnbär, ljunghedar och bergsknallar. Fårpluttar. Fjärilar som snurrar, myror som irrar runt. Det är så grönt, så vackert, och just här får jag känslan av att 'detta är för mycket, detta är för vackert för att ta in på en gång'. Och jag önskar att det vackra kunde spridas ut, upplösas ur sin komprimerade form och finnas inte bara nu, utan också sen.

Jag tror jag känner mig som en pensionär gör inuti. Blir glad av att se ett fint hus med trädgården fylld av vildvuxna blommor. Blir glad av att möta två vänninor i 75-års åldern med sina fjällräven-ryggsäckar som gett sig upp på berget på en liten utflykt. Blir glad av fjärilarna och de skuggkastande stora ekarna. Det oändliga stora havet. Jag tänker att det här vill jag ha jämt.

Får några år sen, när jag jobbade som mest, och hade spenderat allt för lång tid innanför stadens tullar, så blev jag nästan arg på mig själv vid ett tillfälle. Det var när jag var hemma och gick ner till havet, samma gamla stig som jag gått varje dag på sommaren tills jag flyttade när jag var arton. Sanden, de torra bruna tallbaren, och pissmyrorna. Kottarna, ljungen med sina kråkbär som vi åt. De gulnande grästuvorna som knappt höll sig vid liv i den torra sandjorden. Jag hade glömt allt detta! Det som hade varit den självklara naturen i hela min barndom hade nu beslutat sig för att lämna mitt minne, i alla fall tills jag behagade hämta upp det igen. Så kändes det.

Det är konstigt vad man har minnen till platser. Det handlar ofta inte om några märkvärdiga historier som skulle vara värda att berätta för någon annan. Nej, det handlar om små små minnen, förnimmelser, som man gör bäst i att ha för sig själv. Det är så de ska få vara. Som känslan av frihet, men också duktighet, när jag går genom slingan i skogen. Där jag under min åtta veckors lediga tid förra sommaren började springa och gillade det för första gången i mitt liv. Som när jag passerar parkeringen och garageportarna (som inte är nyputsade utan ser ut som de alltid gjort) vid sextiotals-hyreshusen, och ser vår gamla bil köra upp för parkeringen. Hur det kändes som en annan värld, hur jag inte gillade det. Hur jag går förbi det nybyggada campingområdet med sin ica-affär och utomhus-pool, och kommer ihåg det hus som låg där för några år sedan, som antagligen ingen annan kommer ihåg. De flesta tyckte nog att det var ett ruckel, ett gammal slitet eternitplatte-hus med vingliga trappräcken. Men jag ville bo i det huset. Och fattar faktiskt inte hur de kunde riva det och bygga röda små baracker som nu hyrs ut till sommargäster (och till studenter resten av året så klart, bara för att dra in extra mycket pengar).

Nu fick jag plötsligt skrivstopp. Så kan det gå.

/S