T är och kollar på United.

Jag har satt en lasagne i ugnen, och nu är det en timme tills T kommer. Slå in pensionärspaket? Nä, väntar. Dricka en öl, lyssna på Glasvegas och datorn i knät. Surfa runt lite. Vill bort från tankarna, in i nåt som inte är min verklighet. Har haft en känsla av att inte vara med de senaste dagarna. Liksom stått utanför och tittat på, bara pågått. Det är en läskig känsla och det är då man längtar efter ett svensson-liv med massa ungar och ingen tid för reflektion och grubbleri.

Såg en dokumentär om Jan Troell igår. Fastnade, jag gillar gubben. Coolt när man kan känna igen sig i en 77-årings känslor och tankar om livet. Han pratade om hur vissa föredrar att uppleva verkligheten med ett skikt emellan sig - genom en film, en bok, eller i hans fall en kameralins. Att det fungerar som ett skydd mot att bli sårad. Jag känner igen mig i det. Man slipper möta verklighetens känslor, får dom i stället i andra hand invirat i ett skyddshölje. No risks taken. Det är väl en slags feghet. Feghet för livet, för livet är fullt av risker.

Läser pappas kåseri. Känner igen mig där också. I när han skriver om de "störande samspråkstrafikanterna som samlas i en klunga som tar upp precis så mycket av trottoarens bredd att det inte finns en chans att ta sig förbi. I det läget stannar jag bara upp och säger ingenting. Absolut ingenting."
Ha ha. Vi är lika pappa och jag, med det där lite trotsiga barnsliga sättet.
Har tänkt mycket på honom också de senaste dagarna. Saknar stunder som när vi satt på hans balkong och pratade om livet, var det förra sommaren? Eller förrförra.

Ölen slut. Andreas Mattson tog över spellistan. Snart kommer T och då ska vi äta lasagne och slå in paket i tidningspappaer. Sen dra på hemma-fest i Örnsberg. Det kommer bli en bra kväll!

/S

Bad day, good day

Jag irriterar mig på mig själv. På att jag ena dagen kan vara så låg, och inte fatta grejen med att gå runt och bara..vara. Nästa hör jag mig själv tänka: 'livet är underbart!' gång på gång på gång. Grrrr. Hur kan det ändras ändras så snabbt?
Eller så skiter jag bara i att bli irriterad och accepterar att jag är sån. Att livet är så, men att jag är så i synnerhet. High and low. Eller rättare sagt 'low and high', för det är oftare en dålig dag följs av en bra, än tvärtom.
Det trista är att man aldrig vet innan när man ska ha sina dåliga dagar. Då hade man ju kunnat planera lite. Ladda ner en ny teveserie och frysen med mat.

I dag har i alla fall varit en 'livet är bra gött ibland! -dag'. Det visste jag inte när jag vaknade (som för övrigt var 03.30, tidig nyhetsmorgon på jobbet), utan märkte först när jag vandrade från jobbet vid tio-snåret. Kanske var det solskenet, kanske var det den alldeles lagoma tröttheten, kanske var det för att jag visste att nu dröjer det till nästa morgonpass. Kanske var det Chrilles kärleksfulla puss. Kanske var det tröttheten på mig själv och beslutet att överge mitt kontrollbehov litegrann, som inte gör sig bra nånstans, som fick mig att inse att det här kunde var en sån där härlig dag.

Jag hoppade av vid T-centralen och promenerade Drottninggatan ner, förbi turist-shoparna som säljer sverige-t-shirts och älg-mjukisdjur, till en liten bokhandel där dom har så billiga vykort att jag undrar om dom inte går back på just dem, och ganska billiga böcker.
Några Pixi-böcker och en Laban och Labolina-bok till Isis. Perfekt lagom små för att stoppa i ett vadderat kuvert! Och en Alexander Mc Call Smith-bok till mig också, lite feelgood att ta med till Italien.
Promenerar bort till Gamla stan, Västerlånggatan, som, inte bara har turistfällor utan faktiskt en och annan bra affär. Går in i en som säljer gamla leksaker, eller nya egentligen, eller kanske både och. Klippdockor, bokmärken, roliga vattenfyllda plastgrejer med figurer som flyter omkring. Grymt julklappsställe!
Jag älskar att affären säkert ser ut som den alltid gjort. Jag älskar att affärsinnehavaren är lika glad och trevlig för att jag till slut köper några plastsandformar för trettitvå kronor som han hade varit om jag köpt den exklusiva julkalendern med änglar som finns bakom kassan.

Tar tunnelbanan sista biten hem, och på väg genom gången ser jag än en gång skylten med "gårdagens bröd - halva priset" utanför det lilla bageriet, och just i dag stannar jag. Varför blir det svårare och svårare att gå in på ett ställe ju längre tiden går? Jag har passerat varje dag under två år men aldrig gått in. Fast jag nog egentligen velat. Hjärnan är en konstig manick. Förutom att det är två jättetrevliga damer bakom kassan, ser jag dessutom att disken är fullproppad med en massa goa ekologiska surdegsbröd. Billigare än på Ica. På Ica har dom förresten inte ens surdegsbröd.

/S

Strömmen av liv

Måndag 13.08.
Jag är "ledig" och borde känna mig som det låter utifrån, som jag skulle tro att det kändes när nån annan sa att de är ledig på måndagar. Men idag har jag skrivit, mailat, uppdaterat, jobbgrejer har slingrat sig runt mina bara ben som näckrosor i en skogstjärn, bottenlös.

Nu är jag nog klar för idag i alla fall. Ska jag börja på en ny bok? Eller varför inte läsa klart Philip Roth's Konspirationen mot Amerika? Så får det bli. Ha städat lite, behöver fri sikt för att kunna koppla av idag. Var ute och gick lite håglöst förut, in på biblioteket, kolla en hylla, ta ut en Lars Gustafsson, sätta in Lars Gustafsson igen.

Stel i nacken. Men jag sover coolt nu, drömmarna är sådär efterhängsna, när jag vaknar känns allt så smidigt och överblickbart. Hela mitt väsen viskar "en sak i taget". Jag känner igen den sömnen och det uppvaknandet. Det har något med hösten att göra, det är då det kommer. Men det är en förrädisk känsla, den är bitterljuv. Den luras lite, dagen som följer hämtar annan kraft, ofta lätt orolig, än den trösterika som föjlde med den sista timmens sömn ut i vakan.

Det är ändå en känsla av möjligheter och kontemplation. Jag tänker på Macke, jag tänker på höstarna i Malmö när jag pluggade, den både löftesrika och lätt kaotiska studietiden. Men jag har det i mig, behovet av avslut, av eviga möjligheter, av känslan att allt är möjligt och inget är bortvalt. Så som det kändes när jag spontant hoppade på tåget till morsan med en läslista och en bunt böcker, lugnet på Malmö Central, en torsdagförmiddag med inte mycket folk i vagnen, kanske oktober, färgerna, en kopp kaffe från restaurangvagnen.

Att inte behöva välja slutligen och en gång för alla. Johan Asplund skriver i en av sina böcker, och jag läste den kanske just under en av dessa tågresor till Småland, om en människotyp: Puer Aerta, jag tror det var så, ett exempel gavs på en sådan "evig ungdom", en person som alltid har en dörr öppen för livet och alternativen. Jag är en sådan, på gott och ont.

I skarven mellan verkligheten och fiktionen är det vackrast. Där får S också vara. Vi kanske flyttar, vi kanske byter jobb, vi kanske tapetserar en ny lägenhet i mossgröna färger. Det blir advent, vi tänder ljus, vi hittar en ny nationalpark och en ny författare som tar oss bort och upp.

/C

13 sept 2008

Livet. Jag vet att det är så här det är. Men ändå känns det.

Sätter på Glasvegas, låt 3, Daddy's Gone. Allt kommer över mig. Nu blir det gråt. För allt och inget. Men innerst inne vet jag ju hur allt är föränderligt och alltså är det glada tårar. Som bara vill ut. Tårar för C, som är så underbar att jag vet inte om han fattar hur mycket, som förstår. Den här låten kommer bli en som stannar i höst. Längre än så också.

Jag saknar min brorsa. Tror han skulle gilla Glasvegas. Tar med en skiva nästa gång jag åker ner. Och In Treatment. Glöm inte.

Man slängs lite hit och dit och ibland undrar man vem som bestämmer. Jag behöver lite kontroll, bara lite, men ibland har man ingen. Flowers and Football Tops, en till bästing.

Jag vill ha möjligheten, möjligheten att dra imorgon, möjligheten att leva varje dag fullt ut. På mitt sätt.
Blä, det här livet. En lördag i september.

/S