Strömmen av liv

Måndag 13.08.
Jag är "ledig" och borde känna mig som det låter utifrån, som jag skulle tro att det kändes när nån annan sa att de är ledig på måndagar. Men idag har jag skrivit, mailat, uppdaterat, jobbgrejer har slingrat sig runt mina bara ben som näckrosor i en skogstjärn, bottenlös.

Nu är jag nog klar för idag i alla fall. Ska jag börja på en ny bok? Eller varför inte läsa klart Philip Roth's Konspirationen mot Amerika? Så får det bli. Ha städat lite, behöver fri sikt för att kunna koppla av idag. Var ute och gick lite håglöst förut, in på biblioteket, kolla en hylla, ta ut en Lars Gustafsson, sätta in Lars Gustafsson igen.

Stel i nacken. Men jag sover coolt nu, drömmarna är sådär efterhängsna, när jag vaknar känns allt så smidigt och överblickbart. Hela mitt väsen viskar "en sak i taget". Jag känner igen den sömnen och det uppvaknandet. Det har något med hösten att göra, det är då det kommer. Men det är en förrädisk känsla, den är bitterljuv. Den luras lite, dagen som följer hämtar annan kraft, ofta lätt orolig, än den trösterika som föjlde med den sista timmens sömn ut i vakan.

Det är ändå en känsla av möjligheter och kontemplation. Jag tänker på Macke, jag tänker på höstarna i Malmö när jag pluggade, den både löftesrika och lätt kaotiska studietiden. Men jag har det i mig, behovet av avslut, av eviga möjligheter, av känslan att allt är möjligt och inget är bortvalt. Så som det kändes när jag spontant hoppade på tåget till morsan med en läslista och en bunt böcker, lugnet på Malmö Central, en torsdagförmiddag med inte mycket folk i vagnen, kanske oktober, färgerna, en kopp kaffe från restaurangvagnen.

Att inte behöva välja slutligen och en gång för alla. Johan Asplund skriver i en av sina böcker, och jag läste den kanske just under en av dessa tågresor till Småland, om en människotyp: Puer Aerta, jag tror det var så, ett exempel gavs på en sådan "evig ungdom", en person som alltid har en dörr öppen för livet och alternativen. Jag är en sådan, på gott och ont.

I skarven mellan verkligheten och fiktionen är det vackrast. Där får S också vara. Vi kanske flyttar, vi kanske byter jobb, vi kanske tapetserar en ny lägenhet i mossgröna färger. Det blir advent, vi tänder ljus, vi hittar en ny nationalpark och en ny författare som tar oss bort och upp.

/C