T är och kollar på United.

Jag har satt en lasagne i ugnen, och nu är det en timme tills T kommer. Slå in pensionärspaket? Nä, väntar. Dricka en öl, lyssna på Glasvegas och datorn i knät. Surfa runt lite. Vill bort från tankarna, in i nåt som inte är min verklighet. Har haft en känsla av att inte vara med de senaste dagarna. Liksom stått utanför och tittat på, bara pågått. Det är en läskig känsla och det är då man längtar efter ett svensson-liv med massa ungar och ingen tid för reflektion och grubbleri.

Såg en dokumentär om Jan Troell igår. Fastnade, jag gillar gubben. Coolt när man kan känna igen sig i en 77-årings känslor och tankar om livet. Han pratade om hur vissa föredrar att uppleva verkligheten med ett skikt emellan sig - genom en film, en bok, eller i hans fall en kameralins. Att det fungerar som ett skydd mot att bli sårad. Jag känner igen mig i det. Man slipper möta verklighetens känslor, får dom i stället i andra hand invirat i ett skyddshölje. No risks taken. Det är väl en slags feghet. Feghet för livet, för livet är fullt av risker.

Läser pappas kåseri. Känner igen mig där också. I när han skriver om de "störande samspråkstrafikanterna som samlas i en klunga som tar upp precis så mycket av trottoarens bredd att det inte finns en chans att ta sig förbi. I det läget stannar jag bara upp och säger ingenting. Absolut ingenting."
Ha ha. Vi är lika pappa och jag, med det där lite trotsiga barnsliga sättet.
Har tänkt mycket på honom också de senaste dagarna. Saknar stunder som när vi satt på hans balkong och pratade om livet, var det förra sommaren? Eller förrförra.

Ölen slut. Andreas Mattson tog över spellistan. Snart kommer T och då ska vi äta lasagne och slå in paket i tidningspappaer. Sen dra på hemma-fest i Örnsberg. Det kommer bli en bra kväll!

/S