T är och kollar på United.

Jag har satt en lasagne i ugnen, och nu är det en timme tills T kommer. Slå in pensionärspaket? Nä, väntar. Dricka en öl, lyssna på Glasvegas och datorn i knät. Surfa runt lite. Vill bort från tankarna, in i nåt som inte är min verklighet. Har haft en känsla av att inte vara med de senaste dagarna. Liksom stått utanför och tittat på, bara pågått. Det är en läskig känsla och det är då man längtar efter ett svensson-liv med massa ungar och ingen tid för reflektion och grubbleri.

Såg en dokumentär om Jan Troell igår. Fastnade, jag gillar gubben. Coolt när man kan känna igen sig i en 77-årings känslor och tankar om livet. Han pratade om hur vissa föredrar att uppleva verkligheten med ett skikt emellan sig - genom en film, en bok, eller i hans fall en kameralins. Att det fungerar som ett skydd mot att bli sårad. Jag känner igen mig i det. Man slipper möta verklighetens känslor, får dom i stället i andra hand invirat i ett skyddshölje. No risks taken. Det är väl en slags feghet. Feghet för livet, för livet är fullt av risker.

Läser pappas kåseri. Känner igen mig där också. I när han skriver om de "störande samspråkstrafikanterna som samlas i en klunga som tar upp precis så mycket av trottoarens bredd att det inte finns en chans att ta sig förbi. I det läget stannar jag bara upp och säger ingenting. Absolut ingenting."
Ha ha. Vi är lika pappa och jag, med det där lite trotsiga barnsliga sättet.
Har tänkt mycket på honom också de senaste dagarna. Saknar stunder som när vi satt på hans balkong och pratade om livet, var det förra sommaren? Eller förrförra.

Ölen slut. Andreas Mattson tog över spellistan. Snart kommer T och då ska vi äta lasagne och slå in paket i tidningspappaer. Sen dra på hemma-fest i Örnsberg. Det kommer bli en bra kväll!

/S

Bad day, good day

Jag irriterar mig på mig själv. På att jag ena dagen kan vara så låg, och inte fatta grejen med att gå runt och bara..vara. Nästa hör jag mig själv tänka: 'livet är underbart!' gång på gång på gång. Grrrr. Hur kan det ändras ändras så snabbt?
Eller så skiter jag bara i att bli irriterad och accepterar att jag är sån. Att livet är så, men att jag är så i synnerhet. High and low. Eller rättare sagt 'low and high', för det är oftare en dålig dag följs av en bra, än tvärtom.
Det trista är att man aldrig vet innan när man ska ha sina dåliga dagar. Då hade man ju kunnat planera lite. Ladda ner en ny teveserie och frysen med mat.

I dag har i alla fall varit en 'livet är bra gött ibland! -dag'. Det visste jag inte när jag vaknade (som för övrigt var 03.30, tidig nyhetsmorgon på jobbet), utan märkte först när jag vandrade från jobbet vid tio-snåret. Kanske var det solskenet, kanske var det den alldeles lagoma tröttheten, kanske var det för att jag visste att nu dröjer det till nästa morgonpass. Kanske var det Chrilles kärleksfulla puss. Kanske var det tröttheten på mig själv och beslutet att överge mitt kontrollbehov litegrann, som inte gör sig bra nånstans, som fick mig att inse att det här kunde var en sån där härlig dag.

Jag hoppade av vid T-centralen och promenerade Drottninggatan ner, förbi turist-shoparna som säljer sverige-t-shirts och älg-mjukisdjur, till en liten bokhandel där dom har så billiga vykort att jag undrar om dom inte går back på just dem, och ganska billiga böcker.
Några Pixi-böcker och en Laban och Labolina-bok till Isis. Perfekt lagom små för att stoppa i ett vadderat kuvert! Och en Alexander Mc Call Smith-bok till mig också, lite feelgood att ta med till Italien.
Promenerar bort till Gamla stan, Västerlånggatan, som, inte bara har turistfällor utan faktiskt en och annan bra affär. Går in i en som säljer gamla leksaker, eller nya egentligen, eller kanske både och. Klippdockor, bokmärken, roliga vattenfyllda plastgrejer med figurer som flyter omkring. Grymt julklappsställe!
Jag älskar att affären säkert ser ut som den alltid gjort. Jag älskar att affärsinnehavaren är lika glad och trevlig för att jag till slut köper några plastsandformar för trettitvå kronor som han hade varit om jag köpt den exklusiva julkalendern med änglar som finns bakom kassan.

Tar tunnelbanan sista biten hem, och på väg genom gången ser jag än en gång skylten med "gårdagens bröd - halva priset" utanför det lilla bageriet, och just i dag stannar jag. Varför blir det svårare och svårare att gå in på ett ställe ju längre tiden går? Jag har passerat varje dag under två år men aldrig gått in. Fast jag nog egentligen velat. Hjärnan är en konstig manick. Förutom att det är två jättetrevliga damer bakom kassan, ser jag dessutom att disken är fullproppad med en massa goa ekologiska surdegsbröd. Billigare än på Ica. På Ica har dom förresten inte ens surdegsbröd.

/S

Strömmen av liv

Måndag 13.08.
Jag är "ledig" och borde känna mig som det låter utifrån, som jag skulle tro att det kändes när nån annan sa att de är ledig på måndagar. Men idag har jag skrivit, mailat, uppdaterat, jobbgrejer har slingrat sig runt mina bara ben som näckrosor i en skogstjärn, bottenlös.

Nu är jag nog klar för idag i alla fall. Ska jag börja på en ny bok? Eller varför inte läsa klart Philip Roth's Konspirationen mot Amerika? Så får det bli. Ha städat lite, behöver fri sikt för att kunna koppla av idag. Var ute och gick lite håglöst förut, in på biblioteket, kolla en hylla, ta ut en Lars Gustafsson, sätta in Lars Gustafsson igen.

Stel i nacken. Men jag sover coolt nu, drömmarna är sådär efterhängsna, när jag vaknar känns allt så smidigt och överblickbart. Hela mitt väsen viskar "en sak i taget". Jag känner igen den sömnen och det uppvaknandet. Det har något med hösten att göra, det är då det kommer. Men det är en förrädisk känsla, den är bitterljuv. Den luras lite, dagen som följer hämtar annan kraft, ofta lätt orolig, än den trösterika som föjlde med den sista timmens sömn ut i vakan.

Det är ändå en känsla av möjligheter och kontemplation. Jag tänker på Macke, jag tänker på höstarna i Malmö när jag pluggade, den både löftesrika och lätt kaotiska studietiden. Men jag har det i mig, behovet av avslut, av eviga möjligheter, av känslan att allt är möjligt och inget är bortvalt. Så som det kändes när jag spontant hoppade på tåget till morsan med en läslista och en bunt böcker, lugnet på Malmö Central, en torsdagförmiddag med inte mycket folk i vagnen, kanske oktober, färgerna, en kopp kaffe från restaurangvagnen.

Att inte behöva välja slutligen och en gång för alla. Johan Asplund skriver i en av sina böcker, och jag läste den kanske just under en av dessa tågresor till Småland, om en människotyp: Puer Aerta, jag tror det var så, ett exempel gavs på en sådan "evig ungdom", en person som alltid har en dörr öppen för livet och alternativen. Jag är en sådan, på gott och ont.

I skarven mellan verkligheten och fiktionen är det vackrast. Där får S också vara. Vi kanske flyttar, vi kanske byter jobb, vi kanske tapetserar en ny lägenhet i mossgröna färger. Det blir advent, vi tänder ljus, vi hittar en ny nationalpark och en ny författare som tar oss bort och upp.

/C

13 sept 2008

Livet. Jag vet att det är så här det är. Men ändå känns det.

Sätter på Glasvegas, låt 3, Daddy's Gone. Allt kommer över mig. Nu blir det gråt. För allt och inget. Men innerst inne vet jag ju hur allt är föränderligt och alltså är det glada tårar. Som bara vill ut. Tårar för C, som är så underbar att jag vet inte om han fattar hur mycket, som förstår. Den här låten kommer bli en som stannar i höst. Längre än så också.

Jag saknar min brorsa. Tror han skulle gilla Glasvegas. Tar med en skiva nästa gång jag åker ner. Och In Treatment. Glöm inte.

Man slängs lite hit och dit och ibland undrar man vem som bestämmer. Jag behöver lite kontroll, bara lite, men ibland har man ingen. Flowers and Football Tops, en till bästing.

Jag vill ha möjligheten, möjligheten att dra imorgon, möjligheten att leva varje dag fullt ut. På mitt sätt.
Blä, det här livet. En lördag i september.

/S

Sista dan på sommaren

Klockan ringer på nio. Ställer om till tio. Stänger av. Väcks av telefonen halv elva (!). Går ner i köket och rostar två mackor, häller upp ett glas juice. Upp igen, knäpper på tv:n. Ernst. Ernst och hans sommarprogram. Perfekt. Mysigt. Han är på en ö i Bohuslän. En familj som har ett sommarhus på en ö i Bohuslän. Och ja, det är precis så där som man tänker sig att det ska se ut. På en ö i Bohuslän. Vitt tidigt 1900-tals trähus med ljusblå fönsterkarmar. Egen strand, egen brygga. Karg kullig strandtomt. Huset har gått i arv i generationer, "..här har vi vuxit upp, tillbringat alla somrar hos formor och farfar.." och bla bla bla. Kul för er. Fattar ni hur bra ni har det? Varför känns det som att alla har en ö med ett sommarhus? Alla utom jag. "Här är vi så mycket som möjligt, både sommar och vinter" Tro fan det. Ni hade vart dumma om ni inte var det. Nu måste jag bara säga en sak: Jag HATAR när folk säger att man inte blir lycklig av pengar. Det fattar väl vem som helst att man kan bli, inte i papperslapparna i sig, så klart, men med dess hjälp.

Om jag skulle kunna ha ett sommarhus på en ö i Bohuslän, kom och säg till mig att jag inte är lycklig då.

Är du med mig räven, sommarhus i Bohuslän nästa? ;)
/S

Bit of a tuesday

Jag hoppade av och sökte mig mot Pålsundsgatan, ICA Nära. På vägen dit låg Caffe Dello Sport. Drömmen om en lättad krage, uppknuten halsduk och en novembermatch mellan Palermo och Juventus.

Sedan låg ett märkligt mysigt fik.

Från ICA gick jag med ett paket, där i låg Bit of a Blur, Stjärnor och äpplen som faller och Fri från oro, ångest och fobier. Började läsa Alex James blur/självbiografi. Det kan bli en fin höst. Han är född i Bournemouth, jag var i Bournemouth när jag var tolv år. Jag hade stubbigt hår, snaggad. Kvinnan på hotellet ville ta på håret, det fick hon, det var spännande. Hon pratade engelska.

På radion pratar de om träning, han som är inkallad som expert låter grov. Pratar rivjärnsgöteborska. Om Hoa Hoa hade varit från Göteborg hade det varit han.

Vill lyssna på Blur, första singeln från Think Tank, den lugna som är magisk. Älskar trulige tjur-Damon, men Alex har ju något speciellt som spädes lika delar charm och stil.

Blur. En uppväxt och världen upplevdes till första blurskivorna, läskiga och underbara och eviga ungdomens musik.

Decemberrtorka i augusti?!

Är det torka på Decemberräven eller vad?! Kom igen nu, rävas. Nu ska jag ut på Varbergs-promenad med Vidde och Challe.
/S

Jag är en pensionär.

Just varit ute en en och en halv timmes promenad. Samma runda som igår. Sommaren har kommit tillbaka, ett sista ryck innan hösten, och det är nu man uppskattar den som mest. Just för dess oförväntade, plötsliga éntre. Som ett litet extranummer. Promenaden började med lite tät lövskog, bredvid klipptes gräset av kommunens parkarbetare. Doft av nyklippt gräs. Sedan igenom ett gammalt bostadsområde från sextiotalet. Jag gissar att det är OKEJ att bo här nu, med sina upputsade fasader och gemensamma uteplatser med trämöbler finns inte längre stämpeln av smuts och pack och pinsamhet som fanns när jag var liten. Vidare ner till havet, först längs en slingrande stig över en maskrostäckt äng, sedan en asfaltslagd strandpromenad. Genom en skogsdunge, förbi en kyrkogård fylld av tuberkolosdrabbade barn, sedan de nybyggda husen i gammal stil vid kustsanatoriet. Sedan öppet hav, anar danmarksfärjan som en grå silhuett, salt vind, vidare upp för hästahagaberget. Vildvuxet med björnbär, ljunghedar och bergsknallar. Fårpluttar. Fjärilar som snurrar, myror som irrar runt. Det är så grönt, så vackert, och just här får jag känslan av att 'detta är för mycket, detta är för vackert för att ta in på en gång'. Och jag önskar att det vackra kunde spridas ut, upplösas ur sin komprimerade form och finnas inte bara nu, utan också sen.

Jag tror jag känner mig som en pensionär gör inuti. Blir glad av att se ett fint hus med trädgården fylld av vildvuxna blommor. Blir glad av att möta två vänninor i 75-års åldern med sina fjällräven-ryggsäckar som gett sig upp på berget på en liten utflykt. Blir glad av fjärilarna och de skuggkastande stora ekarna. Det oändliga stora havet. Jag tänker att det här vill jag ha jämt.

Får några år sen, när jag jobbade som mest, och hade spenderat allt för lång tid innanför stadens tullar, så blev jag nästan arg på mig själv vid ett tillfälle. Det var när jag var hemma och gick ner till havet, samma gamla stig som jag gått varje dag på sommaren tills jag flyttade när jag var arton. Sanden, de torra bruna tallbaren, och pissmyrorna. Kottarna, ljungen med sina kråkbär som vi åt. De gulnande grästuvorna som knappt höll sig vid liv i den torra sandjorden. Jag hade glömt allt detta! Det som hade varit den självklara naturen i hela min barndom hade nu beslutat sig för att lämna mitt minne, i alla fall tills jag behagade hämta upp det igen. Så kändes det.

Det är konstigt vad man har minnen till platser. Det handlar ofta inte om några märkvärdiga historier som skulle vara värda att berätta för någon annan. Nej, det handlar om små små minnen, förnimmelser, som man gör bäst i att ha för sig själv. Det är så de ska få vara. Som känslan av frihet, men också duktighet, när jag går genom slingan i skogen. Där jag under min åtta veckors lediga tid förra sommaren började springa och gillade det för första gången i mitt liv. Som när jag passerar parkeringen och garageportarna (som inte är nyputsade utan ser ut som de alltid gjort) vid sextiotals-hyreshusen, och ser vår gamla bil köra upp för parkeringen. Hur det kändes som en annan värld, hur jag inte gillade det. Hur jag går förbi det nybyggada campingområdet med sin ica-affär och utomhus-pool, och kommer ihåg det hus som låg där för några år sedan, som antagligen ingen annan kommer ihåg. De flesta tyckte nog att det var ett ruckel, ett gammal slitet eternitplatte-hus med vingliga trappräcken. Men jag ville bo i det huset. Och fattar faktiskt inte hur de kunde riva det och bygga röda små baracker som nu hyrs ut till sommargäster (och till studenter resten av året så klart, bara för att dra in extra mycket pengar).

Nu fick jag plötsligt skrivstopp. Så kan det gå.

/S

Lite söndag, lite liv, mycket bättre

United fick bara 1-1 hemma mot Newcastle. Känns typiskt att vi börjar halvtaskigt, likadant förra året. Eftersom både Arsenal, Chelsea och Liverpool tog tre poäng i första omgången blir det en jävligt onödig uppförsbacke direkt.

Annars känns det betydligt bättre idag än det gjorde i veckan med 300%-tempo på jobb. Foldern är skickad till tryck, Johan är tillbaka imorgon så jag slipper sporten, det ska bli jävligt skönt med en normal vecka. Arbetet med koncernfoldern känns bara inspirerande nu när jag kan planera tiden och försöka göra ett bra jobb med den. Antar att det kan liknas vid ett slags examensprov, eller genrep inför de jobb jag förhoppningsvis får fakturera för senare i höst. Eller rättare sagt: efter det här får jag börja ta betalt.

Idag var jag, Robban och Nil på bokbordsjakt på Drottninggatan. Eller bokjakt. Fast jag hittade min raritet på Alfa Antikvariat, en välsorterad liten boklåda längre upp, vid krönet. Hittade Mytologier, Roland Barthes, köpte den, hade egentligen inte råd, 120:-. Men nu är den lilla samlingen komplett med Litteraturens nollpunkt och Kritiska essäer.

Längtar efter min egen, underbara räv. Hon vet inte att jag dessutom köpte en Rom-guide på engelska för fem kronor i ett bokstånd. Hon som stod bakom disken frågade liksom i förbigående, när jag stod och glodde lite håglöst: "Du ska inte besöka Rom i höst? Då har jag en bra Romguide, du får den för fem spänn...". Konstigt. Det var ju inget snack.

Nu, lite bok, sen sömn.

/T

Konstig dröm

Jag hade en konstig dröm som jag just vaknade ur. Jag besökte ett bibliotek, och där på deras anslagstavla satt en gammal inbetalningsanvisning om en taxibetalning på 192 kr, utbetalat till mitt namn. Då kom jag ihåg att det var för att biblioteket hade uppehållit mig med nåt tekniskt strul i sina maskiner, som de gladeligen erbjöd sig att att stå för taxiresan till min hårfrisör, där jag hade en inbokad tid som jag just höll på att missa.
Det skulle ju aldrig hända på riktigt.

Sen vaknade jag med så där lite pirr i magen. En förväntansfullhet. Som att jag just idag kommit på, eller i alla fall bestämt mig, att livet är rätt gött. För det är ju det (sa jag ju), om man vaknar på den sidan. Det kan också vara för jävligt, men det vet vi ju alla. Det dumma med såna här dagar är att det håller ju bara i sig ett tag, så det gäller att utnyttja tiden bra. Vara lite kreativ. Måla om bord, sticka ut och springa, läsa fem böcker, starta nya projekt. Jaja, jag skrev lite i alla fall!
En köpp kaffe på det!

/S

Det håller i sig

Och just nu sitter jag alltså och skriver på en förklädd "Decemberräven". För den här versionen är ju den nya jag just skapade, och alltså inte den riktiga. Känns lite extra mysigt.

Jag kan inte sova. Grrrr. Ska kanske ta och läsa lite ur boken, jag började läsa innan, "Den hemlige kocken". Jag gör det. God natt, alla rävar.

/S

Hahaaaaaaaa!

Hahhaaaa för att jag faktiskt är klurig när det kommer till datagrejs. Jag kunde inte sova och började tänka på att jag borde ha startat denna blogg med en gemensam email-adress - i stället för min personliga. Inte för att jag tror att någon på T ska tjuvläsa min mail, nää FAKTISKT inte, men jag är nojjig, och det betyder att i teorin kan lösenordet hamna på villovägar och min mail kan inkräktas av vem som helst. Förutom nojjan så var det kanske ännu mer av envishet som jag gav mig in i klureriet. Jag skulle kunna bli detektiv. Jag vet det! Allt går att lösa...
So, here it is, the brand new Decemberräven (i exakt gammal tappning!) !
Det ska firas med ett nytt inlägg! Kommer snart. Puss och hej med känslan att "Det finns inget jag inte klarar av"

En konjak på det?

Jag blev tamefan så go i sinnet av Virts blog att jag i ren förtjusning slår upp en liten konjak ikväll igen. Och bara är. Själv i hipsterhornstull. Knivsöder. Som en nyss nämnd briljantiker myntade.

/T
Upplagd av Decemberräven kl. 11:05 0 kommentarer

F to the V!

Virtanen. Det räcker ibland med rubrikerna för att man ska känna igen briljansen. Eller vad faan sägs om: "Kryddmåttet: Den kompletta dårens mått" !!!!!?????

http://www.tv8.se/studiovirtanen

Hur kan man INTE älska en så underbart, inkännande störd och klarsynt skruvhumoristisk person?

Proppen ur

Okej, så är jag inne på räven. Decemberräven. Räven som raskar över isen på sjön Åsunden och inte kan bestämma sig för om den ska fira jul i Halland eller Småland. Men som till slut bestämmer sig för nordvästra Småland eftersom snön ligger djup och julstämningen är komplett i granskogen.

Så, nu åkte pyjamasbyxorna på också. Det innebär hemmakväll, såvitt jag kan förstå. Hm...lite radio? Eller en skiva? Det blev P1. Där skorrar en akademiker på förfinad skånska om faraoner och kejsare i det forna Egypten. Kan det vara någe? Hursomhelst, Premier League sparkade igång klockan 14 idag, Arsenal tog emot nykomlingarna West Bromwich Albions. Det blev 1-0 efter att nyanlände Nasri (från Marseille) nätat redan i fjärde minuten. Arsenals kortpassningsspel och briljans växlat med ineffektivitet känns igen. WBA var dock stundtals giftiga och Miller och Mac Donald kommer struta en del mot mediokert motstånd.

Imorgon kl. 17: Manchester United - Newcastle. Eller Nasty Newcastle, som de bör omtalas. Vågar vi hoppas på en explosion i premiären? Förra säsongen vann vi de båda mötena med sammanlagt 11-1! Hence: 5-0 imorgon...

Min tjej är i Varberg och hänger med sin älskade familj, jag längtar efter henne. Men passar på att läsa och kolla fotboll och tänka. Stavsuddadygnet var mycket välgörande, efter en jävla vecka på jobb finns det få saker som ger sån snabb distans och nya intryck som vår lilla skärgårdsö! Både Bullen, katten Nisse och två rådjur (samma som förra gången) visade sig, det ger ett slags lugn och en värdighet år vistelsen när djuren oombedda tar vägarna förbi och in på tomten.

På Stavsudda läste jag i solen också klart Godnatt, jord igår. Det är en otroligt stark skildring av statarsamhället, det samhälle som präglade landet för bara ett par tre generationer sedan, men som dagens uppväxande generation inte tycks reflektera så mycket över. Allt tyckande, positionerande och listande väger lätt mot de umbäranden våra farföräldrar i de flesta släkter hade att stå i. Mormor var banvaktare och jobbade i storkök på lasarettet i Eksjö. Morfar var rallare. Farfar jobbade i gruva och i tung industri, vilket kostade honom lungkapaciteten. Farmor, listig och intelligent, fick nöja sig med att bistå "tant Bengtsson", en uppenbarligen lite mer välbeställd kvinna som kunde kosta på sig assistens i hemmet. Långt innan hushållsnära tjänster någonsin hade uttalats från riksdagens talarstol.

Är det då inte fantastiskt att vi kommit så långt i välstånd och arbetsmiljö sedan dess? Så klart. Men det ÄR nyttigt att inse den korta period vi har haft det så här bra, och det ÄR vikigt att känna ödmjukhet inför dem som med sina bara händer bokstavligt talat byggde landet, infrastrukturen och kämpade långa dagar under slitiga omständigheter för att föra saker framåt. Let's push things forward.

Ivar Lo-Johansson är för övrigt en briljant stilist och sylvass iaktagare av folks inre.

Nu har jag just börjat på Konspirationen mot Amerika, en av Philip Roths senaste romaner. Det är första jag läser av honom, men det är tydligt att han är en berättare av stora mått.

Over and out, Fleet Fox.

Upplagd av Decemberräven kl. 09:48 0 kommentarer
den 14 augusti 2008

En monolog

Det verkar inte vara så mycket action här på bloggen. Eller??! Where is the action?! Jag trodde vi var två om det här, grrrrr... Nä, jag är inte arg. Jag bara fortsätter på min lilla monolog, det känns bra. Idag har det varit femårs-kalas. Det var hembakad pizza, tårta, godis och barn som underhöll. Imorgon är det ett till, 5-års-kalas alltså. Det blåser väldigt västkustskt här. Inatt vaknade jag av blåsten och hur huset knakade. Det är mysigt, tror jag, men på gränsen till omysigt och hur det var. Jag har höstkänslor. Drömmer om blåsiga promenader vid havet, och regnruskiga filmkvällar. Mmmm.

Vilket jobb, vilket liv.

Bla bla bla. Här sitter jag och..sitter. Vilket jobb. Man sitter här och låtsasjobbar, nä, man behöver inte ens låtsasjobba så lite är det att göra, att man kan slösurfa eller blogga eller vad som helst. Med gott samvete. Men det är inte direkt nåt njutningssurfande man håller på med, nä man sitter på helspänn för om några timmar smäller det. I alla fall ibland och det gjorde det igår. Telefonen ringde, samtidigt som minst tre reportrar kom in med sina stressade små kroppar och hispade ur sig vad de ville ha. Sen började nån hojta på intercomen (hjälp!), så då fick hon jag jobbade med rusa dit och försöka uppfatta vad dom ville ha. Jag satt kvar på min stol och höll låg profil, jag är ju fortfarande ny thank god. Vilket helvete. Och när stresstimmen var över så var min kropp fortfarande på högvarv. Inte var man trött när man kom hem fast klockan var tolv. Så jag kände mig som Christian och la mig på soffan och läste, medan nån snarkade borta i sängen. Ja, jag säger då det: Det här livet.